ISOTOP
Munnen full
av dina jordiga fingrar och huvudet tomt
av allting när jag tänker
i preteritum
som om du är en sjukdom och allt redan är förbi
en natt kanske igår kanske
för tio år sen
under en himmel där döda stjärnor förökar sig
i ett sista stadie av cancer
men
ditt mörka hår och dina ljusa handleder
när du pratar om
hundvalpar
anemi
och den där gången du nästan drunknade i svarta havet
att du ser ut som ett öppet sår i vidder av blod
hur du blir en liten pojke under mina händer
bakom gymnastiksalen
med trosorna i ett ljudlöst oljud under klänningen
våt
transparent
som en mjuk utandning och jag minns
i ett moln av rök och koldioxid
att du säger
organza siden chiffong
med tunn röst och en av din pappas cigaretter
i mungipan i regnet
och jag minns
att du är fulast av alla jag känner